Att våga

REN INFINITIV (utan 'att') efter bl.a.:

MODALA: kan, vill, ska, måste, får, bör, kunde, skulle …

ÖVRIGA: brukar, tänker (=planerar), orkar, slipper, behöver (inte),

vågar, låter, börjar/slutar (ofta)

Ex: Jag vill våga. Hon brukar träna. Du behöver inte oroa dig.

MED 'att': efter andra verb (hoppas, försöka, lova, undvika),

adjektiv (svårt att…), substantiv (en chans att…), prepositioner (utan att…)

PREFERENS-ADVERB (oregelbundna):

gärna – hellre – helst (gladly – rather – preferably)

hellre X än Y = rather X than Y

När man pratar om mod och att våga i Norden dyker ofta ett begrepp upp: Jantelagen. Det är inte en riktig lag, utan ett uttryck för en gammal social norm som säger att man inte ska tro att man är förmer än andra eller sticka ut för mycket. Uttrycket kommer från en roman från 1930-talet, men själva känslan känns igen av många: att det kan vara obekvämt att skryta, ta stor plats eller framhäva sina framgångar. Å ena sidan kan Jantelagen bromsa den som vill våga och satsa. Å andra sidan förknippar många den också med något positivt — ödmjukhet och en känsla av att alla är lika mycket värda. I dag utmanas normen allt oftare, inte minst av en yngre generation som uppmuntras att följa sina drömmar och 'satsa på sig själv'. Spänningen mellan att våga sticka ut och att inte tro sig vara märkvärdig är ett återkommande tema i svensk kultur, och ett tacksamt samtalsämne för den som lär sig språket.