Vikingarnas liv och tro

När man hör ordet viking tänker många genast på krigare med yxor som anfaller och plundrar. Den bilden är inte helt fel, men den är starkt förenklad. Vikingatiden, som brukar räknas från omkring år 800 till mitten av 1000-talet, var mycket mer än plundringståg. De flesta människor levde som bönder på en gård, odlade sädesslag och höll djur, precis som generationerna före dem.

Det som gjorde tiden speciell var rörligheten. Med skickligt byggda skepp kunde nordborna resa långt, och de reste inte bara för att plundra utan minst lika ofta för att handla och för att bosätta sig. Varor som pälsar, järn och hantverk byttes mot silver och kryddor, och handelsvägar knöt samman platser så avlägsna som dagens Ryssland och Mellanöstern. Många som gav sig av återvände aldrig, medan andra kom hem rika.

Samhället var uppdelat i tydliga grupper. Överst fanns hövdingar och storbönder med makt och jord, sedan de fria bönderna och hantverkarna, och längst ner de ofria trälarna, som saknade rättigheter. Kvinnor hade en starkare ställning än i många andra dåtida samhällen: en gift kvinna kunde styra över gården när mannen var borta, och en del kvinnor ärvde egendom och drev handel.

Deras tro handlade om många gudar, knutna till naturen, kriget och fruktbarheten. Berättelserna om gudarna fördes vidare muntligt och skrevs ner först långt senare. Mot slutet av perioden spreds kristendomen i Norden, ofta uppifrån genom kungar och hövdingar, och de gamla sederna blandades under lång tid med de nya. Det är denna sammansatta vardag — bönder, handelsmän, resenärer och troende — som göms bakom den enkla bilden av vikingen som enbart krigare.